miamoja

var att skriva ett minne och sedan mala, rita en bild till det och har kommer min story:

Jag var trött, hungrig, varm, kall och livrädd att jag skulle dö och emellanåt. Men det var i alla fall fördjävla vackert!

Jag och några vänner hade semester och ville åka över till en ö som heter Mafia utanför Tanzanias, Östafrikas kust. Vi ville segla över mot alla odds. Segelbåt som segelbåt. Vi insåg ganska fort att om vi skulle hyra en riktigt segelbåt med kapten så skulle det kosta skjortan, så vi uteslöt det för vi hade inte så gott om pengar. Vi hade läst i en reseguide, som visserligen var gammal, men att man kunde segla över i lokala dhow´s från ett visst ställe lite längre ner på kusten, men att det var olagligt för turister att segla i dom?! Men det fanns ingen förklaring till varför.

En Dhow är en träsegelbåt, oftast utan motor med ett stort segel, som används av lokalbefolkningen och är ett helt vanligt förekommande fordon här i Östafrika. Man använder det som transport fordon men också till fiske, som är jätte vanligt.

När vi äntligen, efter otroligt mycket om och men kom fram till platsen varifrån man kunde ta en Dhow till ön Mafia så hade det blivit sent så vi fick sova över där för att vänta på gryning och att högvattnet skulle komma så vi kunde segla ut. Det är ganska stor skillnad på hög och lågvatten här.

Kl 8.30 nästa morgon skulle det vara bra med vatten så vi kunde ge oss av, vilket vi också gjorde. Själva resan skulle ta 6-7 timmar lite beroende på väder o vind. Perfekt tyckte vi!

Inte för att jag skulle direkt säga att båten var i bästa passagerar skick och var fräsch utan att det snarare var nån sorts mindre cargobåt utan toalett, med stora tomma vattentankar, några sorts lådor på 1x 1,5 meter som de hade bagaget i, sandsäckar (som jag senare såg att de hade och flyttade runt på för att styra båten med), och allt annat bråte. Båten i övrigt tycker jag är vacker. Det är så himla fint med det gamla sjöhärjade träet och det smuts vita seglet som blåser stort i vinden mot det turkosa vattnet och vita stranden. Otroligt vackra färger. Så det är ändå helt ok för några timmars segling. Egentligen så fattades det bara några getter, en ko och några höns ;)

Det var vi 5 tjejer och sen kanske ytterligare 10 personer på båten. Vi hade köpt med oss lite vatten och lite kex för att stå oss dessa timmar tills vi nådde land igen. Problemet eller problemen började bara några 100 meter ut då vi fastnade i en sandbank...kaptenen hoppade i och kastade ankaret i sanden och försökte dra oss fram med hjälp av det, men icke. Vattnet var redan för lågt. Vi satt fast på sniskan och skulle inte välta, lovade dom, men skulle få vänta på högvattnet i ca 3-4 timmar...vilket blev 6-7.

Vi var strandade ungefär 200 m från land i gassande sol, lite söder om ekvatorn. Jag och en av mina kompisar hoppade i vattnet för att se om vi kunde gå in till land med våra väskor på huvudet, men det var lite för djupt och alldeles för strömt så det var bara till att vänta på båten. Och vattnet.

Så där satt vi, kokheta, några meter från det vi drömt om, en helt underbar vit sandstrand med gröna vajande palmer och havsbris, som vi längtat efter det...

Vid 5 tiden kom vi loss och kunde äntligen börja ta oss framåt. Vi försökte höra med "besättningen", varav ena killen kunde ytterst lite, lite, lite engelska, ungefär lika mycket som vi kunde Swahili (lokal språket) om vi skulle komma fram idag och han trodde att vi skulle det, vid midnatt.

Nu hade det börja bli svalare, vilket var skönt. När det började skymma så började det blåsa en hel del och hjärtat hoppade lite upp och ner ibland när båten slog lite väl högt. Inga flytvästar och ingen täckning på mobilen och inte heller något batteri. Någonstans på indiska oceanen. Bra jobbat tjejer!

Det började bli lite småkyligt så vi klädde på oss de kläder vi hade och försökte "lägga oss" för att få en blund, förhoppningsvis. Vi alla var jätte trötta och började bli hungriga och hade knappt sovit något natten innan för det hade varit ett sånt förbaskat liv på det så kallade guesthouset plus att en man hade försökt bryta sig in, eller han hade snarare gjort ett mindre hål i ytterväggen till större under kvällen/nattens gång så han var halvvägs inne i min väns rum innan hon upptäckte honom...så vi var rätt så slut. Vi och baggaget försökte tränga ihop oss i de cargolådor som fanns uppe på däck, det fanns ingen annan plats, inget annat utrymme. Så man halvsatt på ett knöligt underlag och försökte sova lite.
Vår fina, mysiga segeltur på indiska oceanen var inte så romantisk längre haha!

Båten hade ingen lykta och sjökort var det ju inte direkt någon idé att fråga om. Men jag undrade ändå nu när det var mörkt hur 17 dom vet vart dom ska, om dom ens vet eller hur det ligger till. Men grabbarna verkade rätt lugna så jag antog att dom hade det under kontroll.

Efter nån timme kanske, så sa den här killen som kunde lite engelska att vi skulle sova över på en ö. Fy fan vad skönt att få komma av båten lite tänkte jag! Nu var det verkligen kolsvart! Månen var inte uppe utan det var bara stjärnorna som lös. Men vilken himmel! Att se vintergatan klarare finns nog inte. Man är så långt borta från all elektricitet och tillskymmelse av ljus så det är bara den otroligt vackra mörka himlen som man ser, med alla dessa otroligt många stjärnor som man vanligtvis inte ser på grund av allt annat ljus runtomkring. Så sjukt, galet vackert!

Jag frågar var ön ligger som vi ska sova på för man ser inget. Han svarar att den ligger där borta men att vi inte ska gå närmre utan har kastat ankare här. Neeeeeeej tänker jag, men vad ska man göra?

Vi alla är jätte trötta på att vara på båten och har varit livrädda för att sjunka och dö och vill bara vara på land igen. Båten tar dessutom in ganska mycket vatten, som dom kastar ut titt som tätt.

Efter ett tag, jag har ingen aning om klockan längre eftersom mina batterier håller på att ta slut i mobilen så den är avstängd och inget armbandsur har varken jag eller någon annan heller, men vad har egentligen klockan för betydelse så här?

Månen går i alla fall upp så vi börjar se något och dom tar upp ankaret och vi ska åka igen! Men hjälp hur 17 vet ni vart ni ska? Frågar jag. Han kollar upp mot stjärnorna och pekar och säger att vi ska ditåt...haha ok, helt otroligt! Här läser man stjärnor. Så vänder han sig om och pekar mot ett svagt svagt ljus på horisonten, som jag först inte ser, och säger att där är Dar es Salaam, vilket är Tanzanias huvudstad som ligger vid kusten som vi (faktiskt) ska segla bort ifrån, så då är vi väl på rätt väg. Kanske.

Livrädda, kalla, fuktiga från allt salt ligger vi och försöker sova och inte tänka på att vi är fast på en båt och undrar om vi kommer komma fram. Undrar om vi kommer överleva.

Jag blundar och sen tittar jag upp mot himlen. Stjärnorna. Vintergatan. Ljuset från månen som speglar sig i vattnet. Vågornas brus. Båten som gungar. Det vackra träet på båten som man knappt ser men kan ana. Den friska vinden. Seglet som det blåser i och ljudet från seglet som slår och utbrister; att det är i alla fall fördjävla vackert!!!

                                    

Bilden ska forestalla toppen pa masten och en stjarnhimmel :) men jag ska jobbba vidare pa bilden imarrn! natti natti!